"Jag är mara-sugen. Jag vill ha en ny utmaning. Jag vill ha revanch!"

Jag är ju såklart superglad över att jag trots allt kunde vara med och springa Stockholm marathon i Lördags. Det var ju på lördagsmorgonen mitt enda mål, jag ville bara få vara med. Inte enbart för att jag älskar stockholm marathon utan också för att jag hatar att ge upp lätt. Jag tycker att allt känns så mycket bättre om man åtminstone försöker. Då är det lättare att acceptera om man"misslyckas", då har man ju gjort vad man kan, och då måste man vara "kompis" med sig själv:) Men, nu mina vänner så är jag revanch-lysten. Jag kan inte sluta fundera på hur det hade gått för mig om jag fått ladda på riktigt, på mitt vis. Missförstå mig inte, jag är sjukt nöjd och lycklig över i lördags, jag är så glad över att jag fick springa, jag tyckte att det var fantastiskt roligt! Jag är även glad över tiden, jag persade ju:) Det var dessutom ett helt perfekt marathonväder. Ändå så ska jag erkänna att det stör mig lite att jag inte kände att jag kunde ge allt,allt,allt. Om jag hade haft en normal otejpad fot, om jag hade sovit bättre, stressat mindre, varit gladare, ätit bättre osvosv. Väldigt många "om". Jag var inte psykiskt sätt rätt förberedd inför maran i år. Jag var tveksam och otaggad innan. Jag kände en stor osäkerhet när jag stod i startfållan och kände mig sådär likgiltig. Jag lyssnar på dessa känslor, men jag deppar verkligen inte. Jag är som sagt skitglad över att jag kom till start, och skitglad såklart för mitt nya pb, men jag är grymt revanchlysten ska ni veta och siktet är spikrakt inställt på Berlin Marathon. Så fort jag har en tid över ska jag göra en liten träningsplan inför kommande veckor! :) Att jag dessutom kommer att få springa i mitt älskade paradis i spanien senare i sommar som vanligt är något som jag absolut längtar till!

PS: GLÖM INTE ATT VARA MED I UTLOTTNINGEN NEDAN :)

Ert bästa frukosttips

Igår så nådde jag ett nytt läsarrekord på bloggen, 528 besök! Det tycker jag att vi firar med en liten utlottning!;) Jag är en riktig frukostmänniska. På helgerna så vill jag gärna dra ut på det hela så länge som möjligt, gärna med tända ljus, tv4morgon och en filt och mycket olika ätbara saker att välja på. Jag ser det som både vardagslyx och semesterlyx att få äta en god frukost i en mysig miljö. Ni ska bara veta hur uppe i varv jag kan bli när det vankas hotellfrukostar;)
Nyligen så hade ProVivas nya juicigare fruktdrycker premiär. Närmare en miljon svenskar dricker ProViva idag. Ge mig ditt bästa frukost-tips i kommentarfältet. De 10 första får två rabattcheckar till ProVivas fruktdryck, som finns i flera olika smaker!
Skriv även din adress så jag vet vart jag ska skicka kupongerna! Vill du av någon anledning inte skriva adressen i kommentaren så skriv bara en kommentar och mejla mig sedan din adress :) min mejladress finner du på höger sida!

Nu då?!

Ush, det känns lite konstigt att Sthlm-maraton är över nu... tomt på nåt vis. Jag brukar i och för sig ibland känna så här efter viktiga händelser som jag sett framemot länge, så jag är inte så förvånad. Nu så känns det dock lite mer än vanligt, kanske på grund av den jobbiga uppladdningen och all anspänning innan. Fast jag har ju mitt stora mål för i år faktiskt fortfarande framför mig, Berlin marathon! Så dags att städa hemma nu, städa bort alla Sthlm-marathon- prylar som ligger slängda överallt och ta nya tag! Hoppas att jag inte får oväntat besök, min lilla 35 kvadratare ser ut som en riktig sjukstuga(läs bombnedslag). Men jag var desperat, jag provade allt i en salig blandning;)

Just nu så är jag såklart grymt sugen på att springa en sväng redan ikväll i finvädret, bara för att "jag inte får". Nu måste jag vila ben och framförallt fötter från löpning ett par dagar. Jag har tänkt att springa rätt lite nu i två veckor framöver, köra lite mer alternativträning i stllet. Men Hässelbyträningen på lördag vill jag dock inte missa så det kanske får bli mitt första löppass!

Stockholm Marathon 2011

Som ni vet, det blev en lite annorlunda uppladdning för mig än det var tänkt till årets upplaga utav Stockholm Marathon. Stukningen i Tisdags var inte att leka med. Foten var extremt svullen och blå och de 3 dagarna mellan loppen var hemska. Klumpen i halsen har varit konstant sedan i tisdags. Det kändes så snopet att en stukning skulle få sätta stopp för månader utav träning och förväntan. Jag fick nästan för mig att det var något/någon som inte ville att jag skulle springa maran i år, jag blev nästan lite paranoid ;) Det var så mycket som gick emot mig den senaste veckan att jag på riktigt började fundera på allvar! Förutom stukningen så trampade jag sönder min ipodladdare som låg på golvet för någon vecka sedan och var tvungen att köpa en ny, surt? JA! Dagen innan maran så skulle jag dricka vitargo . Jag hittade inte saxen när jag skulle öppna plastförpackningen och jag tog till en typ köttkniv, självklart slant jag med kniven och fick ett riktigt djupt jack i ett finger. Aaawtch! Jag trodde nästan ett tag där att jag skulle behöva åka till sjukan och sy, fy vilket jack! Jag började därför faktiskt fundera på hur dessa motgångar egentligen skulle tolkas!?! En olycka kommer sällan ensam heter det. Var det inte meningen att jag skulle springa Stockholm marathon i år?

På flera ställen läste jag dock att "man ska börja använda sin stukade fot så fort som möjligt för snabbare återhämtning" Om ordet "använda" inkluderar "att springa ett marathon" vet jag inte ;) det är väl upp till mottagaren utav budskapet att tolka;) På morgonen på Lördagen, igår, så bestämde jag mig i allafall slutgiltigt för att få foten tejpad och åka in till start och prova. Jag kunde bara inte förena mig med tanken att inte ens prova. Jag lovade mig själv att jag skulle bryta om det gjorde ont-ont. Då hade jag försökt, då var det bara att acceptera. Jag la ner alla tankar om personbästa eller om att få en bra tid, jag ville bara få vara med Stockholm marathon, tiden kändes verkligen sekundär.

Jag mötte upp Miranda, Elisabeth och Thomas på tunnelbaneperrongen i Sundbyberg. De var så himla taggade och nervösa. Thomas och Miranda skulle satsa ordentligt idag. Det var en konstig känsla att sitta där på tunnelbanan tillsammans med de som var så taggade och själv samtidigt sitta och oroa sig över om det ens skulle gå att springa 1 kilometer idag. Jag visste ju inte alls hur detta skulle gå. Jag ville känna så som de gjorde ju!!

Väl framme så skyndade jag mig bort till sjuktältet där jag bestämt träff med sjukvårdarn Fredrik, som jag känner sedan tidigare, som hade lovat att hjälpa mig med att tejpa, om jag kom tills start. Jag förvarnade honom lite "Alltså, den är ganska så blå" sa jag trevande innan jag drog av mig strumpan. Jag såg hur han häpnade lite när jag tog av mig den"Oj..." sa han när han fick se fossingen och ropade till sig sin kollega som var med och hjälpte mig i sjuktältet på Vårruset i Tisdags. " jag är inte förvånad, det såg rätt illa ut, svullet, i Tisdags, men jag vågade inte säga något då" sa hon. "Är det farligt att springa med stukad fot" frågade jag Fredrik osäkert. "hm, det finns farligare saker som man kan utsätta sig för i livet" svarade han diplomatiskt och fortsatte "men du kan ju alltid bryta om det inte känns bra", "precis, det ska jag" svarade jag och viftade bort oroskänslorna så gott jag kunde. Fredrik tejpade foten, det såg proffsigt ut. Tur att jag inte gav mig på detta själv!! Jag gillade verkligen att hänga där i sjuktältet, som en i dåläget bra kontrast till mina taggade vänner på tunnelbanan, det balanserade upp det hela. Det kom löpare med den ena åkomman efter den andra. Jag var alltså inte ensam med mina problem, det fanns andra som liksom jag också kände sig oroliga och besvikna. Två bloggläsare kom fram och hejjade på mig in i sjuktältet, det var jättekul! Jag hann inte prata så mycket just då, hur gick det för er? Vad kul att ni kom fram :)

Efter att ha hälsat på massa löparvänner, bland annat Hempa och även Henrik från hässelby, så tog jag mig till startfållan. I startfållan dånade musiken ut ur högtalarna, speakern räknade ner hela tiden. Folk verkade så taggade runt omkring mig, såklart, jag förstår de! Jag däremot stod där helt ensam och hade en jättemärklig och jobbig känsla i kroppen. Jag kände mig så likgiltig. Jag kände absolut ingenting, inte ens nervositet, allt var helt blankt. "Så här ska man absolut inte känna i startfållan inför ett marathon, har jag ingen mental styrka alls, och så har jag eventuellt 42 km framför mig?" tänkte jag och försökte att dras med i stämningen men det gick inte, den konstiga känslan, eller rättare sagt avsaknaden utav känslor, fanns kvar. Inte ens när startskottet gick så kände jag att det pirrade i magen, jag kände ingenting alls!!! Jag bara promenerade där mitt i hopen utav människor framtill startlinjen.

Jag började springa och tyckte att tejpen kändes lite stel och löpningen kändes annorlunda, men det gav ju helt klart bra med stöd. Jag tänkte att jag måste ge det hela några kilometrar åtminstone.

Jag såg Cecilia, en tjej som tränade med Team stockholm marathon när jag var med där. Jag sprang upp jämsides och vi pratade lite. Tack!! Jag behövde det verkligen där och då, jag behövde distraheras i mina nojjiga tankar. Jag tittade ner på min klocka och såg att kilometertiden pendlade mellan 4:45-4:50 samtidigt som andningen kändes väldigt kontrollerad Efter det så såg jag och Cecilia varandra till och från under hela loppet. Samma sak var det med Sofie, vi såg varann också till och från. Det var så roligt att jag träffade er båda! :)

foto: Ousa

Vid 13, 30 och 37 dök som planerat mina supportrar mamma och Anders upp och Daniel dök upp vid halvmarapasseringen. Snälla, finaste Anders och mamma och Daniel, vilka supportar. Vad skulle jag göra utan er?!! Ni är helt fantastiska. Vilket stöd!! De har varit väldigt involverade i min fot hela veckan och var nog rätt nervösa att jag skulle behöva bryta, de visste ju hur mycket jag ville detta!

Lite innan gröna lund så sprang en annan trevlig tjej förbi som läser min blogg, och som jag även träffade på senare vid målområdet. Tack för peppningen! :)Vid 30km så fick jag min nya ipod, vilken energiboost.

Hur kändes fossingen då? Jo den gick ju bra att springa med men i backarna var det lite jobbigt. Nerförsbackar brukar alltid vara till min fördel på lopp men nu fick jag ganska försiktigt ta mig ner, det kändes som om jag var tvungen att bromsa för att minska belastningen och stötarna. Jag var försiktig. Jag har aldrig tidigare tänkt på hur backigt sthlm marathon faktiskt är! Uppförsbackarna kändes inte heller som vanligt, kände mig svagare i frånskjutet. Jag tog ut svängar och kurvor extra mycket, jag var skiträdd hela tiden att någon skulle råka knuffa till mig. Jag hade ju inga tidsmål idag, så jag brydde mig inte heller så mycket om det tog lite extra tid. Jag såg att jag låg rätt fint till tidsmässigt men tog inte heller ut något innan jag var i mål. Hemskt nog så trodde jag hela tiden att något skulle hända innan jag nådde målet. Jag sprang liksom lite och väntade och tänkte "snart händer det säkert något". Inte alls bra,och inte likt mig som alltid jobbar mycket med det mentala under loppen, för jag tror verkligen att människor kan komma långt med rätt inställning till utmaningar. Såna där negativa tankar ska absolut vara helt bannlysta under ett marathon.

Men trots detta så var jag så klart himla lycklig över att bara få vara med!!! Trots mitt känslolösa tillstånd innan i startfållan så kände jag som tur var ändå lycka när jag väl sprang.

Eftersom jag bara hade fokuserat på foten de senaste dagarna så hade jag glömt att klippa tånaglarna så där minimalt korta som man bör göra innan en mara. Detta började kännas ordentligt efter 30 km , ajajaj. Stortånaglarna!! Fy vad ont! så onödigt!

När jag kom upp på västerbron så såg jag helt plötsligt och oväntat Peter och en vän till honom på cykel på andra sidan staketet. Det var tur att jag såg de, för jag hade ju hög musik som dånade i öronen. De peppade mig över hela bron och jag blev skitglad, jag behövde verkligen stöttning just där och då. När jag kommit över bron så stod Peter där, redo med vatten och stack till mig några peppade ord, "fokus nu Lina" jag blev och är så obeskrivligt tacksam!!! Just ordet fokus var det som hängde med mig den sista milen och jag körde på bäst jag kunde!

Äntligen såg jag stadion och därinne så drog jag på den obligatoriska slutspurten och min tid idag blev 3:36:01. Så himla otippat allting. "Hur hamnade jag här efter helvettesveckan?" tänkte jag förvirrat efter målgång. Efter en hemsk vecka med minimalt med sömn och stressnivåer upp till öronen så hade jag alltså tagit mig i mål, på en bra tid dessutom! Det bådar mycket gott inför Berlinmaran, då jäklar ska det inte vara några stukade fötter inblandade, jag ska rehabträna fotlederna hela sommaren och förhoppningsvis komma igång med intervallerna igen!

Jag mötte sedan efter målgång upp Miranda, Thomas och Alex som alla tre sprungit på personbästa, grattis! Jag mötte även mamma, Anders, Karin och Daniel.

Jag tog mig därefter hem ganska fort och gick senare själv ut på en timmes promenad runt sjöarna med hundarna. Det var så härligt. Jag funderade, reflekterade och kände mig så nöjd med dagen. Foten hade inte blivit värre efter maran heller, den kändes precis likadant som innan start. Jag kände mig inte alls så sliten i kroppen i övrigt som jag brukar göra efter marathon, men senare på kvällen var jag grymt trött, sömnig. Jag var över hos mamma och Anders på kvällsfika och efter många gäspningar och gott värmande te så kom jag väl hem vid 12-tiden. Det tog inte många minutrar innan jag sov djupt med mina finaste hundar på varsin sida i sängen. VILKEN DAG!

Tack alla människor som stöttat mig på bloggen i veckan, jag är ordlös, ni har varit ett fantastiskt stöd. Även ni alla fantastiska vänner som ringt och hört av sig till mig under veckan och givit mig stöd. Allihopa, NI ÄR BÄST!

Tack Fredrik som lindande min fot så proffsigt! Tack Daniel, mamma och Anders för allt, allt, allt!!! Tack Peter som oväntat dök upp med vatten och peppning på sista varvet på västerbron och gjorde den rolig att springa!:) Tack ni fina människor som hejade på mig längs med banan som bland annat Ousa och Staffan!

Efter en mardrömslik uppladdning...

...så sprang jag till sist i mål på Stadion idag på 3:36:01.

Lyckan över att få vara med idag är total! En längre version kommer senare!

Man ångrar bara det man aldrig gjorde...

Jag provar att starta idag! Om det inte känns bra så kommer jag att bryta, utan tvekan. Jag har bestämt mig för att jag kan ta det, då har jag ju i allafall försökt:) tidsmål har jag dock inte alls. Jag bryr mig inte om tiden idag, är bara glad om jag får vara med på denna fantastiska löparfest, det är mitt mål!:) hoppas vi ses där!!!:)

Godmorgon!

God morgon finaste bloggläsare/ vänner! Ni ger mig styrka!




Min fot känns bättre idag än igår. Den är inte helt bra, absolut inte, men bättre! Jag hoppas att den ska fortsätta att rehabilitera sig så här, 1 dygn kvar! Kom igen!!! Kom igen!!!! Jag gör allt nu för foten kan jag meddela. Är ju som ett heltidsjobb detta! Tur att jag sedan länge sett till att vara ledig idag. Att sitta och dricka kaffe med en varm filt runt mig och foten i iskallt fotbad är en spännande sysselsättning;)

Godmorgon

Slut. Både igår och idag natt så har jag sovit oroligt, vaknat och bara haft en stor känsla av besvikelse i kroppen. Just nu känns det inte bra. Foten är i och för sig fortfarande svullen så det är svårt att känna hur illa det är. För det svullna gör att hela foten känns spänd och klumpig. Jag har dock tagit hand om skadan på bästa sätt, jag har inte kunnat göra något annorlunda. Men jag känner mig trött, slut och igår så åt jag helt fel kost desutom, har haft svårt att få i mig något, inte kännt något vidare sug. Jag har fortfarande inte bestämt mig om hur det blir på Lördag, dvs om jag kommer till start. Det slutgiltiga beslutet kommer att tas så sent som på lördag morgon. Om jag ställer upp så ska jag tejpa foten innan så att fotleden får stöd så att jag inte slår upp allt direkt. Gör det ont eller fortfarande är svullet så måste jag avstå, då är det inte värt att starta, vilket känns otroligt knäckande. För vissa människor så kanske det är svårt att förstå varför jag är så nere just nu, men för mig så är stockholm marathon viktigare än; alla högtider på året, den roligaste utekvällen, min egen födelsedag, you name it! Det finns inte mycket som bräcker Sthlm-marathon.I månader har jag sett framemot den här dagen. Under pass som kännts tunga så har jag tänkt på Stockholm Marathon och fått lite extra krut i benen.

Benhinnorna har alltid varit mitt stora hot. Visst jag har oroat mig för diverse förkylningar senaste veckorna men ändå inte kännt mig så extremt rädd för det efterssom jag sällen blir sjuk. Aldrig hade jag väl kunnat tro att en sådan här liten skitsak skulle kunna sätta stopp för mig. Men som sagt jag har ett litet ynka hopp kvar, hoppet är baserat på ett inlägg efter förra gången som jag stukade foten, mirakel kan ske, tydligen:...men jag kommer att hämta lappen lite i smyg idag. Jag vill absolut inte vara med på något pastaparty eller liknande. Jag vill bara hålla mig för mig själv nu... orkar inte med något annat just nu. Ska försöka ladda som om jag ska springa, för om jag springer så måste jag vara någorlunda pigg och allert, men det är svårt att ladda i detta tillstånd. Det är en balans, vågar inte få för mycket hopp i kroppen. Jag har sagt det förrut och säger det igen TACK SNÄLLA, FINA, UNDERBARA människor som kommenterat, hoppas ni förstår hur mycket det värmer just nu, TACK TACK TACK!!!!!!!

-Du måste fortsätta att förbereda dig som du hade tänkt...

...sa Daniel igår kväll med en mjuk röst när tårarna började rinna ner för mina kinder.
"Du kommer fixa det här, det kommer att gå över ska du se" försökte han. Klumpen i halsen kändes oändligt stor. Detta var en sådan käftsmäll, det här med stukningen. Man kan inte ha sånt här oflyt, det ska man bara inte! Det känns som om jag aldrig fått springa en "rättvis mara", alltid har det varit något som trasslat till sig. Jag har förberett mig inför Sthlm Marathon i månader, mitt älskade Stockholm Marathon. Detta känns otroligt tungt. Jag hoppas och ber att detta går över tills på Lördag men jag är samtidigt inställd på att om det inte gör det så kommer jag inte till start. Jag ångrar såklart att jag inte rehabtränat bättre efter att jag stukade foten för ca. sex veckor sedan, men det är inget att gräma mig i nu. Jag är så glad att jag är anmäld till Berlin Maran i September, ett litet ljus i tillvaron i allafall. Idag kommer rullgardinerna vara nere hela dagen och mobilen på ljudlös, jag känner liksom för att stänga av omvärlden för en stund. Tack för era fantastiska kommentarer, det värmer!

Kära läsare...

... Just nu känns allt väldigt bittert.. Hann springa 800 meter på vårruset och vrickade sedan foten, samma fot som sist. Har tillbringat kvällen i sjuktältet... och känner mig fruktansvärt ledsen...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Presskit från Decubal...

... Riktigt passande nu några dagar innan maran när jag ska rå om både knopp och kropp lite extra!:)


Tar ni hand om er kropp lite extra dagarna innan storlopp? -Posted using BlogPress from my iPhone

Vårruset ikväll

Ganska sent planerat bestämde sig jag och mammsen oss för att springa vårruset ikväll. Det är precis vad jag behöver just nu. Jag har kommit in in något konstigt tillstånd som jag förstått i och för sig är rätt vanligt innan ett storlopp; att man inte är så träningssugen. Visst är det knäppt egentligen, eller kanske inte? Jag tror att det beror på att hjärnan förbereder så mycket mentalt nu inför loppet att det inte finns energi kvar till träning. Jag vill egentligen bara att dagarna ska gå nu, jag vill sätta igång och fira Stockholm-maran. Träna, det kan jag ju göra hela sommaren sedan! Därför så behöver jag vårruset ikväll, mina medlöpare på våruset ska få mig att genomföra ett viktigt formtoppande pass inför maran. Utan de så kommer jag inte själv, i detta tillstånd, få upp någon vidare fart känns det som. Jag ska se till att varva upp inför och ner ordentligt efter loppet. Sedan vankas picknick a´la lchf i gröngräset, om vädret blir bättre! Detta ska bli så kul! Myskväll med finaste mamma! :)Jag och mamma nysprungna efter tjejmilen 2010

Rastar...

...ben och hundar på en långpromenad i skogen vid Bögsgård... Underbar kväll!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Marathonveckan

Idag är det som sagt måndag, inte vilken måndag som helst, utan första dagen på marathonveckan. I helgen blev jag alldeles nervös när jag tänkte på att det bara var en vecka kvar till Stockholm marathon. Jag sprang 17 km terräng i lördags och har efter det vilat. Nu gäller det att göra det bästa jag kan utav denna vecka. Sova lite extra och inte planera in så mycket saker/möten. Maj har varit en hysteriskt intensiv månad för mig på flera plan så nu måste jag hitta lugnet, stressa ner och börja se framemot loppet. Det kommer att bli kul, det finns inget att oroa sig för. Man vet ju aldrig hur ett marathonlopp kommer att bli innan men en sak vet jag, och det är att JAG kommer att göra det bästa av situation oavsett, jag litar på mig själv till 100% och jag ser framemot löparfesten! :)

Snabba vändningar...

Här ändrar det sig snabbt!


Hur förhåller man sig till detta? Visst 13 grader låter ju svalt och skönt men regn!? Det känns fel på något vis, sol och stockholm maraton hör ihop! ... och så tänker jag på mina suppotrar, stå o hejja i regn känns "sådär" men som sagt väderleksrapporterna kommer nog ändra sig ett par gånger till... -Posted using BlogPress from my iPhone

Marathonvecka

Nu så är det snart dags för marathonveckan. Här kommer 10 av mina tips:
1, Försök att sova lite extra den här veckan, gå och lägg dig lite tidigare än vanligt.
2, Ha det mesta klart innan kvällen innan loppet, som vilka kläder du ska ha på dig. Att du redan har laddat ner all musik om du kör med mp3. Att du gjort upp med dina suppotrar. Handla det du behöver tidigt i veckan som sportdryck, gel eller vad du nu behöver. Gör allt för att undvika onödig stress sista kvällen.
3, Ha ditt träningsupplägg någolunda klart för dig inför veckan, mitt sista tuffa pass blir på Tisdag då jag kör ett kort snabbdistanspass.
4, Varje år har jag kolhydrattömt kroppen i början av veckan. Detta kommer jag inte behöva göra i år eftersom jag har äter ganska lite kolhydrater, så för mig så räcker det att tillsätta lite extra kolisar torsdag och fredag.
5, Drick resorb, vätskeersättning, dagen innan, det tycker jag känns tryggt.
6,Har du inte ett par löparstrumpor? införskaffa genast.
7, Visualisera loppet. Titta på banan på kartan. Sätt upp delmål. Detta ger en känsla av ökad kontroll.
8, Gå upp i god tid på tävlingsdagen så att du hinner äta frukost i lugn och ro.
9. Ta dig till startplatsen i god tid, tänk på att det ofta är långa köer till bajjamajjorna.
10. Drick inte för mycket innan start så att du blir kissnödig på en gång. Försök att vara relativt färdigdrucken hemma. Ingen drickhets. Det finns vätska längs banan.
SIST MEN INTE MINST, HA KUL DÄRUTE!

Kan vi ha så här tur?

Det Posted using BlogPress from my iPhone

Jag, hypokondrisk?

... Inte alls.;) Bara lite förutseende så här en vecka kvar till Sthlm Marathon. Fast jag ska erkänna, Jag flyger typ 300 meter om någon hostar i min närhet. Jag får lätt panik i trånga utrymmen som på bussar och på tunnelbanor. Jag tvättar händerna dubbelt så ofta som vanligt. Jag frågar alla pollenallergiker som kommer i min väg " om de verkligen är säkra på att det är pollen." låtsas vara uppriktigt intresserad av hur de känner skillnaden. " Jaha...okej" ( puh) ;) Jag använder desinfektionsmedel vilket inte hör till vanligheten. (Snygga händer får man definitivt inte av denna typ av behandling) ( men det är inte händerna som tar mig fram den 28:e heller) Jag äter gurkmeja och även dessa Sportvitaminer. De är nya på Apoteketet och jag fick en burk hemskickad att prova, yey, när passar det bättre än nu?! "Vitaminer come to me!" killen råkade säga att det " kändes konstigt i halsen" i går morse.. "Vad sa du?!!! Ut(!!!)... hör av dig när du är symptomfri"
Hypokondrisk? Okej kanske lite...;)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Formstatus

Vilken kväll säger jag bara! Jag tar det från början. Jag måste börja med att berätta att jag har ätit extremt lite kolhydrater på den senaste tiden och jag har mått väldigt bra utav det. Eftersom jag en längre period har haft ont i magen till och från flera dagar i veckan så kände jag att jag har varit tvungen att justera kosten under en period för att se om det skulle hjälpa. Så jag har inte ätit någon pasta,bröd, ris och liknande alls under ca. en månads tid, jag har varit stenhård . Jag har också dragit ner på mejeriprodukter, dock fortfarande ätit keso och cremefraiche. Idag inför milspåret så blev jag dock nojjig. "lopp utan kolisar, vågar man chansa?" Jag vågade inte det så det blev en pestopasta till lunch och en smoothie till mellis. Och mycket riktigt, jag hade en konstig känsla i magen på väg till milspåret...Det hela började dock väldans bra, det slutade i och för sig bra också, men det var lite plågsamt. Min tid blev enligt Milspårets hemsida 44:56. Det är inte personbästa men ändå ett väldigt bra formbesked för mig inför maran. Förra året sprang jag milspåret vid samma tidpunkt (och lika långt kvar till maran) på 47 minuter. I år hade de dessutom gjort om banan (pga ombygnad) och den var nu 1000 gånger tuffare. Mycket backigt! Varför var det plågsamt då? Jo femkilometersmarkeringen passerades under 22 minuter och det kändes stabilt men sedan vid 6 km så började hållet och krampen i magen komma smygande och det blev bara värre och värre. Jag slet som aldrig förr på slutet ska ni veta. Hela kvällen har jag nu mått pissmåligt, illamående, utspänd mage och ont, ont. Nu vet jag ju inte om det är pastan eller yogurten som spökar. Så knepigt detta! Osmart var det såklart att äta detta idag, med facit i hand kan man tycka. Nu känner jag mig även väldigt förvirrad kostmässigt inför marathon...vad ska jag äta då??

Hur som helst, jag tappade lite tid men lyckades ändå inte tappa allt för mycket under omständigheterna. Trots att detta var riktigt surt, för jag hade definitvt mer fart i benen, så var jag riktigt nöjd när jag äntligen kom i mål. Jag är så glad över att jag fick ett kvitto på att jag faktiskt trots allt är i bättre form i år inför Stockholm marathon än vad jag var förra. Det är där mitt fokus är just nu och det kvittot är guld värt. Svart på vitt, jag känner mig starkare nu i år helt enkelt. Så nu som vanligt, dagens kilometer tider:

km1:04:18, km2:04:24, km3:04:32, km4:04:25, km5:04:19, km6:04:31, km7:04:28, km8:04:42, km9:04:29, km10:04:27, Resultat: 44:56

Tack för idag, nu väntar sängen och boken Born to run! :):)

Boostad

Jag är nu boostad efter gårdagens föreläsning med Olof Röhlander. Att han blev utnämnd till årets föreläsare 2009 förvånar mig inte, på ett humoristiskt sätt fångar han sin publik och framför samtidigt sitt budskap som handlade mycket om våra mentala hinder. Jag var boostad när jag gick därifrån i går kväll och är det fortfarande! Vad passar bättre som uppladdning inför loppet ikväll?! Nada!:)


- Posted using BlogPress from my iPhone

Formtoppa!

"Slappna inte av än"...Tänkte jag strängt för mig själv på morgonens promenad tillsammans med hundarna efter att ha funderat på ytterliggare en vilodag. Jag är inte sjuk, jag har konstaterat att det måste vara pollenkänningar. Nu så har jag istället kommit in i ett konstigt "inför-maran-läge". Jag vill ju gå ner lite i träningsmängd, typ ta bort de onödiga passen men det är en balans, jag får ju absolut inte ta bort för mycket träning så att jag blir seg. Nästa vecka kan jag slappa mer, inte ännu. Så nu drar jag iväg på en halvtimmes lunch spinning och en halvtimmes core. Ingen löpning blir det, på milspåret i morgon så gäller det, HJÄLP!

Premiärloppet 2011

Idag så har jag hämtat ut årets första nummerlapp, inför mitt premiärlopp för i år som går av stapeln på onsdagskväll. Jag har inga förhoppningar gällande tid utan jag tycker helt enkelt bara att det ska bli lite intressant att se vad resultatet landar på. Det ska bli skönt att få veta hur jag ligger till även om uteblivna intervaller inte känns som den optimala uppladdningen inför ett milslopp. Men jag ser framemot onsdagen, jag ser framemot löparfesten tillsammans med likasinnade!


Är det någon av er läsare som skall springa milspåret på onsdag tro? -Posted using BlogPress from my iPhone

"Hej på dig 96% i puls!" ;)

Idag så checkade jag in på Sats vid 12-tiden efter en god natts sömn. Jag jobbade natt mellan fredag och Lördag. Jag sov hackigt och konstigt under dagen och var även tvungen att ställa in både hässelbyträningen och städning av innergården med föreningen. Varken det ena eller det andra känns som något som man bör ägna sig åt efter en vaken natt.
Gårkvällen däremot spenderades hemma hos Jonna, bänkade framför Eurovision. Grymt spännande! Jag var dock jobbigt trött när jag kom hem någon gång efter 1-tiden, det tog inte många sekundrar innan jag slocknade :) I morse däremot så vaknade jag och kände mig utvilad och pigg som en lärka ;) Efter en mysig frukost bestående av coltingpannkakor, kaffe och tv4-morgon så kände jag mig taggad för träning och bokade snabbt upp mig på ett spinningpulspass på SATS. Direkt när jag hoppade upp på sadeln så hade jag bestämt mig för att jag verkligen skulle försöka göra det bästa som jag kunde utav detta pass. Jag hade laddat upp med två vattenflaskor på vardera sida och började sakta men säkert arbeta upp pulsen. Kroppen svarade bra och det var bara att kämpa. Jag var större delen av passet uppe i 80-85 procent men var även uppe och hälsade på 96 % och kunde hålla mig rätt länge över 90%. Jag har aldrig kört ett spinningpass tidigare där jag kunnat hålla dessa skyhöga (över 90%) pulsnivåer så länge som jag gjorde idag. Visst det var tufft, jag blundade då och då och såg västerbron flacka förbi framför ögonen ett par gånger och jag upprepade tyst för mig själv "det här är bra ersättning av uteblivna löpintervaller, det SKA vara så här tungt" Efter passet så kände jag mig så jäkla nöjd, jag lyckades verkligen få till ett riktigt toppenpass! Nu ska jag plugga för att senare ge mig iväg på en trevlig middag tillsammans med gamla vänner.

Drygt 2 veckor kvar...

Jag har tränat på sats ikväll och jag började känna mig så nervös över maran!


Jag har ingen direkt plan över hur jag nu ska träna de resterande 2 veckorna inför Sthlm marathon. Jag har kört ganska lugnt i veckan men det har inte varit planerat. I morgon har jag tänkt springa en längre distans, men blir det sista långpasset? Ikväll körde jag 1 timmes tuff styrketräning på gymmet... Ska jag köra några fler sånna pass? Som ni märker, jag är lite splittrad. Jag måste fundera ut en någorlunda plan. Ännu en sak på morgondagens to-do-lista. Det kommer att bli en intensiv fredag för att sedan inte sova en blund då jag återigen jobbar natt... Jo en sak till har jag ju inplanerat , jag ska ju springa milspåret på onsdag. Det känns nervöst då jag inte tävlat sedan i början av oktober och resultatet kommer svart på vitt visa för mig hur mkt utebliven kvalitéträning påverkat min prestation, jädrans benhinnor nu ska de få en liten kvällsbehandling, kommer lukta jenkatuggumi hela natten här;)
... men det är det värt! Ni andra sthlm- marathon-löpare vad har ni för plan? Är ni nervösa?

Sommarkväll

Det finns många fördelar med att vara student. En av de är möjligheten att kunna disponera sin tid lite som man vill. Att kunna ligga och "läsa läxan" i parken en kväll som denna tex (och även samtidigt återhämta sig från benhinnebehandling à la Rubin) känns inte helt fel... Slappt, varmt och skönt...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hurtiga stockholmare

Herregud så många det är som cyklar till jobbet här i Stockholm. Cyklister överallt, nästan köbildning! Så kul, av både hälso och miljö- skäl!:)


- Posted using BlogPress from my iPhone

Exprimenterat i köket

Jag gillar att prova nya recept och tycker att det känns spännande att äta och laga mat som inte innefattar det där vanliga utan att tänka lite mer outside the box som man brukar säga;) att prova lchf och stenålders- recept känns extra lockande. Därför så provade jag att baka/ laga oopsies.







Jag äter nästan aldrig bröd numera, varken till frukost eller annars. När jag tänker efter så kan jag inte ens komma ihåg när jag senast åt det!? Därför så blev jag nyfiken på så kallade oopsies, bröd baserade på philadelphaost och ägg. Jag var riktigt förväntansfull när de låg där i ugnen och såg ut som bröd. Kanske var det de höga förväntningarna som bidrog till lite av en besvikelse när jag tagit första tuggan. Smakade omelett, fluffig omelett. Det var inte äckligt, utan hade en ganska neutral smak. Visst ett bra mellanmål a' la lchf men ingen smaksucce om det är det som
Man eftersöker ;)

"OopsiesReceptet ger 6–8 stycken beroende på hur stora man gör dem.
3 ägg100 g philadelphiaosten nypa salt½ msk fiberhusk (kan uteslutas)½ tsk bakpulver (kan uteslutas)
Dela äggen så du får gulor i en bunke och vitorna i en annan. Vispa vitorna till ett hårt skum tillsammans med saltet. Du ska kunna vända bunken upp och ner utan att det lossnar. Vispa sedan gulorna och osten till en jämn smet och tillsätt fiberhusk och bakpulver om du vill, detta gör oopsien mer brödliknande. Vänd sedan ner vitorna i äggulesmeten försiktigt för att bevara luften i vitorna. Klicka ut 6 stora eller 8 mindre oopsies på bakplåtspapper och grädda i mitten av ugnen i 150 grader i cirka 25 minuter tills de har fått fin färg.
De kan ätas som smörgås eller användas som korv- eller hamburgerbröd. Variera dem gärna med att strö över lite olika sorters frö innan gräddning, t.ex. vallmo-, sesam- eller solrosfrön.
Du kan även göra en enda stor oopsie som du sedan använder som rulltårtsbotten. Lägg bara på ett rejält lager med grädde och valfri bärsort." Receptkälla:kostdoktorn

Hängde på låset...

I morse så hängde jag på låset när de öppnade på simhallen. Allt för att hinna träna innan det bär av till skolan. 45 minuter vattenlöpning med wetbelt blev det toppat med en skön stund i bastun efteråt. En riktigt härlig fredagsmorgon!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ferry-food

Jag har just sett denna intervju med Björn Ferry. OS-guldmedaljören som la om sin kost från att ha ätit mycket kolhydrater till en kost som är baserad på protein, fett och mycket grönsaker, den så kallade LCHF-dieten. Väldigt intressant tycker jag då jag själv äter ganska kolhydratfattigt. Bröd , ris och pasta äter jag verkligen väldigt sällan och jag saknar det inte heller, det finns ju så mycket annat som är gott :)

Idag så startade jag dagen med en mindre härlig tvåmilare i Ursvik. Det var så tungt idag! Jag var jättetrött i kroppen. Tempot var långsamt och att parera hela tiden för alla stenar och rötter i Ursvik-extreme spåret kändes bara oerhört krävande. Jag försökte att "punkt-skruva-upp" tempot då och då men kroppen ville inte alls. Det positiva var att jag planerat att bara springa ett "kortare" långpass idag...och 2 mil kändes kort konstigt nog, pga att jag har kört uppåt 3 mil två veckor i rad nu. Psykologiskt sett så var det därför jättebra, men jag var slut som artist... kanske var det måndagens cykling som fortfarande satt kvar i kroppen, eller gårdagens shapepass, eller frukosten...? Strunt samma egentligen vad anledningen var, det spelar ju ingen roll. Man har ju sina dåliga dagar då det gäller träningen, det är inte unikt på något sätt. Jag tror till och med att det finns en god mening med det, man uppskattar tex de bra passen extra mycket! Efter detta så var det raka vägen hem som gällde då jag väntade storbesök:), nämligen min fina kompis Sofia. Timmarna flög som vanligt iväg, som alltid när vi ses. Jag är så oerhört glad och tacksam över att ha henne som vän, en riktig superkompis helt enkelt!:) :) :) Nu ska jag sjunka ner i soffan med en kopp te och Born to run...lyx!

At sats...

Vi har precis kört 1 timmes hård styrka så att musklerna skakade;)


... Nu väntar bastun, fy vad skönt en ruggig dag som denna!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Det kom ett paket...

... på posten och gissa om jag blev glad och full av förväntan när jag öppnade det och såg att det var den svenska nya upplagan av boken "born to run"!!! Christopher McDougalls internationella bästsäljare. Det råder inga tvivel om att jag definitivt kommer att slänga mig över den så fort som jag får en ledig stund över, förhoppningsvis redan ikväll, jippi! Jag kommer även att recensera boken senare här på bloggen.


Nu så ska jag få i mig lite energi inför kvällens styrketräning, fast lusten försvann lite nu...smattrande regn mot fönsterbläcket, tända ljus, skön soffa med mjukisfilt, två chihuahuor och born to run i handen kändes som en ypperlig kombination, väldigt lockande! Men det alternativet finns ju kvar även efter träningspasset och lägger man till " mör genomtränad kropp" så blir det ju faktiskt en ännu bättre kombination!:) -Posted using BlogPress from my iPhone

65 km cykling...

Vilken dag! 65 km cykling totalt och min cykel är ingen racer precis, men desto mer träning;) nu så känner jag mig trött, ett resultat utav mycket frisk luft och sega backar! Puh!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Cykeläventyr

32 kilometer cykling tillsammans med Minna till skolan för att lämna in en uppsats... Laddar nu batterierna(läs koffeinnivåerna) ... och diskuterar om det blir cykel på pendeln hem eller inte...


Haglade ute nyss men nu så skiner solen igen, skumt väder!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Minna på besök...

Minna kom över idag för lite pluggande. Efter att vi pluggat färdigt så kom vi in på löpning och träning, ett vanligt förekommande samtalsämne som vi brukar ha:) eftersom vi båda har varit lite småskadade så har det inte blivit några lopp i år ännu... men nu så blev vi så sugna, pluss att jag vill ha testat på formen på ett lopp inför Sthlm-marathon, och jag tror att benhinnorna kommer att gå över snart, så vi anmälde oss till milspåret!


Här anmäler sig Minna, hon ser väldigt fokuserad ut tycker jag;) 17 dagar kvar... -Posted using BlogPress from my iPhone

Den omdiskuterade kampsporten MMA...

Jag hade kommit över två stycken vipbiljetter till MMA-galan igår på Hovet. Först var jag lite osäker på om jag skulle gå, jag har aldrig varit på något liknande tidigare och jag har heller aldrig varit särskilt intresserad utav kampsport. Jag tycker helt enkelt att det våldsamma känns väldigt obehagligt. När min kille fick nyss om detta så fanns det dock inte längre någon återvändo eftersom han gärna ville gå. Så vi bestämde oss för att bege oss dit, ge det en chans och jag tänkte att hur som helst så skulle jag ju definitivt bli en erfarenhet rikare i alla fall. MMA (mixed martial arts) sägs vara den tuffaste sorten utav alla kampsporter. MMA är en blandning utav olika kampsporter där slag, sparkar och kamp på mattan är tillåten. Det är tillåtet att sparka, slå och knäa mot huvudet och mot kroppen och det är tillåtet att fortsätta slå och sparka på den som ligger ner och att även att ta strypgrepp. MMA har kommit upp i rampljuset flera gånger i svensk media, både Sportspegeln och Uppdrag Granskning har kritiserat sporten. Efter den första matchen så kände jag(!!) mig omtumlad. Jag kände mig nämligen så förskräckt över just slagen mot huvudet, man behöver ju inte vara hjärnforskare för att förstå att det måste finnas risk för hjärnskador inom denna sport. Men enligt en amerikansk undersökning så är det trots allt färre knockouter i MMA än det är i till exempel proffsboxning. Enligt läkarrapporter från åtta svenska MMA-galor så har heller ingen blivit allvarligt skadad. Hjärnskakningar och handskador är dock vanliga. Motståndaren är inte är utslagen förrän han signalerar med bankningar i golvet att han ger upp. Detta var något som jag tycker kändes extra jobbigt. Jag drar paraleller till löpningen och annan sport och jag kan identifiera mig med pressen. Jag vet att det inte är lätt att inse att man borde "ge upp" om man inte känner sig bra. Precis som i löpning så har dessa hårt tränande människor sett framemot denna match länge, de har förberett sig, haft förhoppningar, känner press från publik osv, hur långt ska det gå innan man "ger upp". Därför så blev jag otroligt lättad när domaren gick in och bröt vid ett par tillfällen då det blev väldigt våldsamt. Jag hade själv en riktig spänningshuvudvärk på väg hem och oavsett vad jag tycker om sporten så verkar dessa människor, alltså utövarna, som tävlade igår kväll leva för sin sport. De var extremt vältränade och efter varje match så kramade de sin motståndare och de såg glada ut. De såg ut och trivas med det de sysslade med helt enkelt. Jag själv känner mig fortfarande väldigt säker i min roll som löpare och funderar på ett lungt skogspass ikväll...ont i benhinnan.... vad är det!!!?? ;)